Tuesday, July 31, 2018

Narayaneeyam Dasakam : Dasakam 17-text meaning audio


Narayaneeyam Dasakam :  Dasakam 17




 Dasakam 17 The story of Dhruva

(The story of the penance of the boy named Dhruva, who was the son of king Uthanapada.)
Dasakam: 017 -- Shlokam: 01
उत्तानपादनृपतेर्मनुनन्दनस्य
जाया बभूव सुरुचिर्नितरामभीष्टा
अन्या सुनीतिरिति भर्तुरनादृता सा
त्वामेव नित्यमगति: शरणं गताऽभूत् ॥१॥

uttaanapaada nR^ipatermanunandanasya
jaayaa babhuuva suruchirnitaraamabhiiShTaa |
anyaa suniitiriti bharturanaadR^itaa saa
tvaameva nityamagatiH sharaNaM gataa(a)bhuut ||

To king Uthanapada, the son of Swayambhuva Manu,
His wife Suruchi became extremely dear to him,
And Sunithi, who was another wife was not liked by him,
And since Sunithi did not have any other go,
She forever surrendered to you. 17.1

Dasakam: 017 -- Shlokam: 02
 अङ्के पितु: सुरुचिपुत्रकमुत्तमं तं
दृष्ट्वा ध्रुव: किल सुनीतिसुतोऽधिरोक्ष्यन्
आचिक्षिपे किल शिशु: सुतरां सुरुच्या
दुस्सन्त्यजा खलु भवद्विमुखैरसूया ॥२॥

anke pituH suruchiputrakamuttamaM taM
dR^iShTvaa dhruvaH kila suniitisutO(a)dhirOkshyan |
aachikshipe kila shishuH sutaraaM suruchyaa
dussantyajaa khalu bhavadvimukhairasuuyaa || 2

Once seeing Uthama, the darling son of Suruchi sitting on his father’s lap,
When Dhruva, the son Of Sunithi started to climb in to his father’s lap also,
Suruchi it seems scolded him a lot, and is it not true,
That people who do not have devotion to you are affected by lot of jealousy. 17.2

Dasakam: 017 -- Shlokam: 03
 त्वन्मोहिते पितरि पश्यति दारवश्ये
दूरं दुरुक्तिनिहत: गतो निजाम्बाम्
साऽपि स्वकर्मगतिसन्तरणाय पुंसां
त्वत्पादमेव शरणं शिशवे शशंस ॥३॥

tvanmOhite pitari pashyati daaravashye
duuraM duruktinihataH sa gatO nijaambaam |
saa(a)pi svakarmagatisantaraNaaya pumsaaM
tvatpaadameva sharaNaM shishave shashamsa || 3


Dhruva who was deeply upset by the great words of scolding,
In front of the father who has become a slave due to infatuation to Suruchi,
Went and approached his mother who told him that,
To those affected by fate you are the only refuge. 17.3

Dasakam: 017 -- Shlokam: 04
आकर्ण्य सोऽपि भवदर्चननिश्चितात्मा
मानी निरेत्य नगरात् किल पञ्चवर्ष:
सन्दृष्टनारदनिवेदितमन्त्रमार्ग-
स्त्वामारराध तपसा मधुकाननान्ते ॥४॥

aakarNya sO(a)pi bhavadarchananishchitaatmaa
maanii niretya nagaraat kila pa~nchavarShaH |
sandR^iShTanaaradaniveditamantramaargastvaamaararaadha
tapasaa madhukaananaante || 4

He,who was only five year old at that time, due to his self respect,
Hearing the words of his mother, decided to worship you,
And left the city and after meeting the great sage Narada on the way,
Learned from him your mantra and method of worship,
And went to the forest called Madhuvana and worshipped you. 17.4

Dasakam: 017 -- Shlokam: 05
ताते विषण्णहृदये नगरीं गतेन
श्रीनारदेन परिसान्त्वितचित्तवृत्तौ
बालस्त्वदर्पितमना: क्रमवर्धितेन
निन्ये कठोरतपसा किल पञ्चमासान् ॥५॥

taate viShaNNahR^idaye nagariiM gatena
shriinaaradena parisaanitvatachittavR^ittau |
baalastvadarpitamanaaH kramavardhitena
ninye kaThOratapasaa kila pa~nchamaasaan || 5

Your father became repentant and sad and Sage Narada,
Who came to the town consoled him and he became peaceful,
And the boy completely concentrating his mind on you,
Step by step intensified the rigour of the penance for the next five months. 17.5

Dasakam: 017 -- Shlokam: 06
 तावत्तपोबलनिरुच्छ्-वसिते दिगन्ते
देवार्थितस्त्वमुदयत्करुणार्द्रचेता:
त्वद्रूपचिद्रसनिलीनमते: पुरस्ता-
दाविर्बभूविथ विभो गरुडाधिरूढ: ॥६॥

taavattapObalaniruchChvasite digante
devaarthitastvamudayatkaruNaardrachetaaH |
tvadruupachidrasaniliinamateH purastaadaavirbabhuuvitha
vibhO garuDaadhiruuDhaH || 6

When the intensity of that great penance increased,
All beings were not able to breath by its intensity,
And Oh Lord, as per request of devas, with a heart overflowing with mercy,
You appeared before Dhruva, who was completely dissolved in your divine form. 17.6 

 Dasakam: 017 -- Shlokam: 07
त्वद्दर्शनप्रमदभारतरङ्गितं तं
दृग्भ्यां निमग्नमिव रूपरसायने ते
तुष्टूषमाणमवगम्य कपोलदेशे
संस्पृष्टवानसि दरेण तथाऽऽदरेण ॥७॥

tvaddarshanapramadabhaaratarangitaM taM
dR^igbhyaaM nimagnamiva ruuparasaayane te |
tuShTuuShamaaNamavagamya kapOladeshe
samspR^iShTavaanasi dareNa tathaa(a)dareNa || 7


With heart filled with the nectar of your divine form,
And with the joy which was creating waves in his mind,
He wanted to praise you suitably, and you knowing this,
Caressed his cheeks using your conch. 17.7 

 Dasakam: 017 -- Shlokam: 08
तावद्विबोधविमलं प्रणुवन्तमेन-
माभाषथास्त्वमवगम्य तदीयभावम्
राज्यं चिरं समनुभूय भजस्व भूय:
सर्वोत्तरं ध्रुव पदं विनिवृत्तिहीनम् ॥८॥

taavadvibOdhavimalaMpraNuvantamenamaabhaa
Shathaastvamavagamya tadiiyabhaavam |
raajyaM chiraM samanubhuuya bhajasva bhuuyaH
sarvOttaraM dhruva padaM vinivR^ittihiinam || 8

With the mind purified by the enlightenment due to the touch,
He sang your praises in great way and in great quantity,
And understanding the thoughts in his mind, you told him,
“Hey Dhruva, enjoy kingship for a long time and attain the highest abode.” 17.8 

Dasakam: 017 -- Shlokam: 09
इत्यूचिषि त्वयि गते नृपनन्दनोऽसा-
वानन्दिताखिलजनो नगरीमुपेत:
रेमे चिरं भवदनुग्रहपूर्णकाम-
स्ताते गते वनमादृतराज्यभार: ॥९॥ 

ityuuchiShitvayigatenR^ipanandanO(a)saa
vaananditaakhilajanO nagariimupetaH |reme
chiraM bhavadanugrahapuurNakaamastaate
gate cha vanamaadR^itaraajyabhaaraH ||

After you vanished, after telling him like this,
That Dhruva who was a prince went back to his town,
Making all the people there extremely happy,
And later when his father entered Vanaprastha stage,
He took up the burden of kingship, and due to your blessing,
He fulfilled all your wishes and lived happily for a long time. 17.9 

Dasakam: 017 -- Shlokam: 10
यक्षेण देव निहते पुनरुत्तमेऽस्मिन्
यक्षै: युद्धनिरतो विरतो मनूक्त्या
शान्त्या प्रसन्नहृदयाद्धनदादुपेता-
त्त्वद्भक्तिमेव सुदृढामवृणोन्महात्मा ॥१०॥

yaksheNa deva nihate punaruttame(a)smin
yakshaiH sa yuddhaniratO viratO manuuktyaa |
shaantyaa prasannahR^idayaaddhanadaadupetaattvadbhaktimeva
sudR^iDhaamavR^iNOnmahaatmaa || 10

Hey God, when afterwards a gandharva killed his brother Uthama,
That Dhruva engaged in war with that Yaksha,
And stopped the fight as per the advice of Swayambhuva Manu,
And for that Kubhera the king of Yakshas, who was pleased with his forbearing nature,
Offered him a boon and the great Dhruva, wanted only stable devotion towards you.17.10

Dasakam: 017 -- Shlokam: 11
अन्ते भवत्पुरुषनीतविमानयातो
मात्रा समं ध्रुवपदे मुदितोऽयमास्ते
एवं स्वभृत्यजनपालनलोलधीस्त्वं
वातालयाधिप निरुन्धि ममामयौघान् ॥११॥

ante bhavatpuruShaniitavimaanayaatO
maatraa samaM dhruvapade muditO(a)yamaaste |
evaM svabhR^ityajanapaalanalOladhiistvaM
vaataalayaadhipa nirundhi mamaamayaughaan ||


When he neared the end of his life, he rode in a plane brought by your people,
And went along with his mother and occupied the land of Dhruva and is there even now,
Oh Lord of Guruvayur, you who are interested in thus protecting your devotees ,
May please be kind enough to completely remove all my diseases. 17.11

No comments:

Post a Comment